Ofrivilligt Barnlösas Dag

I går var det "Ofrivilligt Barnlösas Dag", föreningen Barnlängtan (http://www.barnlangtan.com/) har tillsammans med Wilda Mathilda (http://ivfdagar.blogspot.com/) utnämnt dagen före mors dag till de ofrivilligt barnlösas dag. Målet är att sprida kunskap om både sjukdomen och hur politiska vårdbegränsningar slår mot det drabbade. Ett fantastiskt initiativ tycker jag! Dagen har faktiskt fått över förväntan mycket uppmärksamhet i media och på bloggar!

Måste citera Tea (http://langrean9manader.blogspot.com/) för jag kan inte beskriva det bättre själv! - hoppas att det går bra!?

"Vi är fler än du tror, fler än vad jag själv tror - vi som kämpar för att bli föräldrar. Det går inte att se på utsidan och många har inget medicinskt fel på insidan heller."Många väljer att inget berätta för familj och vänner. Och lever med en stor tung hemlighet och tar på sig allt-är-bra-masken när de går ut. När man efter ångest och sömnlösa nätter berättar för någon så får man ofta höra att det "är bara att slappna av" eller "du är ung det ordnar sig". Men det är inte BARA att slappna av! Barnlöshet klassas som en sjukdom och är ingenting att skämmas över.
För alla er som kämpar med ofrivillig barnlöshet varje dag vill jag säga: Ge inte upp, mirakel sker!"

Själv har jag/vi väntat, kämpat och försökt i snart tre år, efter sommaren 2008 slutade jag med p-pillrena. Varje mens som kom har smärtat och känts som ett misslyckande, varje månad har man hållt tummarna och försökt hitta symptom, väntat....och väntat...för att återigen bli besviken, varje missfall i snitt ett per år har varit så fruktansvärt jobbiga, så det inte går att ens beskriva med ord! och att dessutom kämpa mot den biologiska klockan -så blir det ju inte bättre av det och att se "alla andra" runt om kring få barn. Det har många gånger känts helt hopplöst och många tårar har fällts, vissa dagar orkar man knappt inte ens stiga ur sängen.

För precis ett år sedan skrev vi in oss på Sophiahemmet för utredning, inget fel hittades på oss och klassas som ofrivilligt barnlösa....ganska frustrerande! Vi har sedan gjort fyra hormonstimulerande inseminationer som varit ganska påfrestande psykiskt och fysiskt med alla sprutor med hormoner, man mår lite halvpissigt och man går upp i vikt som bara den! väntan blir ännu mer jobbig och hoppet ökar ytterligare - så blir också besvikelsen ännu större för varje misslyckande!

I februari i år fick vi tid för IVF-behandling, höga doser av hormoner och preparat har jag sprutat in i magen jag tyckte det var jättejobbigt! - den 16 mars plockade man tillslut ut 12 ägg varav 9 blev befruktade, 4 av dem började dela sig. Den 18 mars sattes ett guldägg in i mig, ett guldägg till och två halvdanna stoppades i frysen.... På testdagen den 6 april fick jag äntligen plus på stickan.....igen! Idag är jag i 13e veckan och lever fortfarande med skräcken av att jag närsom helst kan få missfall.....jag vet inte när jag kommer att komma över rädslan och ångesten... kanske inte förrän jag har ett barn i min famn.... och som vi vet är det inte lugnt även fast man passerat vecka 19, som vår stackars bloggsyster Anna fick erfara: http://langtantillbarn.blogspot.com/

Under resans gång har jag verkligen fått erfarat andras okunskap och oförståelse - Många vänner slänger ur sig nonchalant - jaja, det ordnar sig, nästa gång går det, det är bara att slappna av.....man vill verkligen inte ha goda råd på vägen och låtsasförståelse av dem som inte har gått igenom det man har gått/går igenom, och bortviftningar att det ordnar sig ska du se och ni är för desperata, försök & slappna av, det blir psykiskt när ni håller på så där..... ja, det är väl svårt att sätta sig in i den situationen..... hur frustrerande och smärtsamt det kan vara .....att man börjat bearbeta att man kanske inte någonsin kommer få ett eget barn...det kan nog ingen som har barn, eller som inte vill ha barn sätta sig in i......och man kanske bara vill att nån lyssnar...utan att ge massa goda råd...

Något som också har varit både jobbigt och mysigt såklart är att vi varannan vecka har min sambos barn hemma, 7 och 5 år gamla, det har också varit en rejäl känslo-berg-och-dalbana att samtidigt växa in i det och hitta sin roll samtidigt kämpa med att få ett eget barn.. en kombination av känslor, utanförskap, frustration, avundsjuka, hat, kärlek och irritation - inget jag rekomenderar! :) Så mycket olika känslor och hur man känner och reagerar som man upplevt under dem här åren trodde jag inte ens fanns......

Hoppas att "Ofrivilligt Barnlösas Dag" blir ännu mer uppmärksammad nästa år och tack till alla som bidragit till att den uppmärksammats!