Morfar...

I fredags fick vi reda på att morfar har metastaser i hela kroppen och i skelettet och det finns inget mer att göra...  jag blev så chockad & började storgråta på jobbet när jag fick reda på det så jag gick hem.... så fredagen var ganska lugn. I lördags åkte vi och hälsade på morfar som var ännu sämre, men hade också fått mycket morfin för smärtorna, och låg & andades i syrgasmask då han har så jättesvårt att andas. Han var vid lite medvetande till och från, men sov mest. Moster, morbror, mamma & syrran var där också...

Usch - det är så fruktansvärt hemskt så man fattar inte att det är sant. Jag blir så himla arg på morfar som inte varit på rutinkontrollerna de senaste två åren!? tydligen! Men ännu argare blir jag på sjukvården som i förra veckan inte kollade upp honom ordentligt, utan gav honom lite blod och satte honom sedan i en taxi hem, utan att meddela mormor, så när han kommer hem har han ju ingen nyckel och kommer inte ihåg portkoden.... efter ett tag lyckas taxichauffören ringa till mormor som kommer ner & öppnar.... det fasen helt galet! Gubben kan knappt stå upp... ..man ska tydligen inte bli gammal & sjuk i Sverige! ...

I dag ska jag åka och hälsa på honom igen.... Läkarna vet inte hur länge han har kvar, han kan gå bort i dag, imorgon eller om tre veckor!? det vet man inte... morfar vet inte heller om att det är så illa som det är, vi har valt att inte berätta det för honom, men det måste han ju iof förstå eftersom alla kommer & hälsar på hela tiden... men han säger ingenting... ...

Åh - Älskade morfar! Hoppas att du inte behöver lida så mycket! Jag älskar dig! ♥