Snart är vecka 12 över....

Oron för missfall börjar faktiskt släppa lite tror jag......eller inte förresten jag är ju orolig nu för att fostret är dött hela tiden... ..men illamåendet har iaf släppt lite, speciellt morgonillamåendet. Men ibland mår jag superkonstigt, yr i huvudet och i går mådde jag faktiskt illa hela dan till och från!? Brösten känns gigantiska och jättetunga, jag har så ont i bröstvårtorna, speciellt när man duschar och duschstrålarna nuddar dem:) Jag har gått upp 4 kg....allt sitter på magen i en jättelimpa, och det känns jättejobbigt att knappt kunna ha sina kläder! Jag kissar jättejättemycket och kisset är neongult...trött är jag också.... hela tiden, man börjar vänja sig så smått, men jag längtar tills man börjar känna sig mer pigg, glad och alert!

Känner mig mest ledsen hela tiden också....(?) (mycket kanske beror på yttre faktorer just nu!?) Gråter gör jag jättelätt, det behövs inte mycket för att man ska bryta ihop...  Inte nog med att hormonerna sprutar ut genom öronen och humöret är därefter man blir ju verkligen inte på bättre humör när man mår som man mår! Sambon är nog jäkligt trött på mig vid det här laget.....och jag på honom :) hahaha! Jo, sen är det ju helskumt det här med smaken, jättemånga saker smakar jättekonstigt och inte alls som förut! Det är konstigt!

Ja, det är konstigt hela tiden tycker jag, helt plötsligt känner man sig helt främmande i sin egen kropp, man känner sig lite konstig hela tiden, drömmer konstigt & saker smakar konstigt ... Just nu längtar jag så mycket tills man får en stor gravidmage och att det syns att man är gravid! Det är jobbigt att inte visa något och försöka låtsas att man mår bra & att allt är som vanligt på jobbet och inför alla som vi inte berättat för... det är ju egentligen helt sjukt, eftersom det är dem tolv första veckorna som man mår som sämst och det är då man inte vill berätta för någon, vem kom på att det skulle vara så??

Å, sen känns det så himla tråkigt att att dem som man ska berätta för - jobbet & mina svärföräldrar bland annat inte kommer att bli speciellt glada heller.... eller jag tror inte det iaf! Är jätteorolig för hur P´s föräldrar kommer att reagera, dem kommer nog bara tycka att det känns jobbigt & besvärligt och börja oroa sig för hur det ska gå, med C & S och huset, hur ska vi få plats och ombyggnaden..... dem kommer inte att förbi se det och tänka sig in i min & våran situation - att det är det bästa och största som hänt i mitt liv & att jag är så lycklig att jag kan få ett eget barn! ...

På måndag är det i alla fall KUB-test, längtar så för att få se lilla skrutt igen!