 |
| Side effects of puregon...ja, vi får väl se!? |
Var på Sophiahemmet på lunchen och fick nytt recept på Puregon, trodde att jag kanske skulle få Pergotime den här gången, men dem var slut nu igen....jag för står inte!? Nu har dem varit så gott som slut i över ett och ett halvt år, om efterfrågan är så stor, varför växlar dem inte upp tillverkningen då??
Undersökningen gick bra och det såg så fint ut! ...och det gör det hela tiden, slemhinnan ser så bra ut, äggen ser så bra ut och spermierna är ju sååå bra & så många! ...men varför funkar det inte då!! Det är så frustrerande!! Det hade kanske inte varit lättare heller om det hade varit ngt fel på ngn av oss, men om man visste att spermierna var slöa, att jag hade dåligt med ägg, eller vad det kan vara så hade det kanske ändå varit lättare att acceptera!?
Men nu blev det Puregonsprutor igen då, ska börja redan på lördag på tredje mensdagen. Kan i efterhand inte förstå varför vi inte gjorde ett försök i december? men, men nu fick kroppen vila i två månader, och inte fan blev blev man gravid ändå! Ja, fy fan, vad trist det är! Blir mer och mer deppig för varje mens som går, gråter jag när jag tänker på det....och varje mens känns om ett missfall/misslyckande! och inte minst efter en insemination. Det är fruktansvärt jobbigt!
Tyvärr kan jag även då bli jättearg/irriterad på bonusbarnen och det blir att det går ut på på dem, jag är såklart aldrig dum, men kan känna att jag blir väldigt mycket mer irriterad på dom stackarna och har verkligen nolltolerans när jag har pms! Orkar inte! och på stackars P! ... Jag kan vara så elak...irriterad och ledsen! ..det är självklart svårt för honom också att leva sig in i min situation...som redan har barn...även om han självklart inte vill nått hellre än att få barn med mig...men det kan ibland kännas lite ensamt o kan sakna det fulla stöd jag vill ha..... (hade jättesvårt med det i början, att inte få vara först med att få barn med P..han har ju redan gått igenon två förlossningar.....)
Det är sjukt jobbigt med alla andra i min närhet som får barn just nu också, och alla som lägger upp bilder på sina bebisar på Facebook, och det enda jag ser på stan är gravida kvinnor! Kan liksom inte längre vara glad för deras skull, känner mig bara avundsjuk och ledsen ..... Sen kan jag inte sluta och tänka på kompisars barn heller, hur gamla dem är och hur gamla mina barn (missfall) kunde ha varit. Första stora missfallet, ja då hade jag haft en 1 1/2 åring, hade jag fått behålla det andra skulle jag ha varit beräknad nu den 17 jan. nu i helgen! Då kunde man ha varit mammaledig samtidigt som henne... eller henne, det hade ju varit mysigt... Åh, Alla får barn, utom jag!...nästan alla iaf!